OM RASEN



Bild från Tyska Weimaranerklubbens 100-årsjubileum.
Vinnaren vid Tyska Weimaranerklubbens 100-års jubileum av HZP, Egon Brechmann


Historia:
Weimaranern är en av Tysklands äldsta jakthundsraser. Det går att spåra rasens ursprung till 1600-talet och det finns dokumentation från både 1600- och 1700-talen. Sitt namn har rasen fått från den lilla tyska staden Weimar som under 1600- och 1700-talen var ett furstendöme och ett kulturellt centrum i Tyskland med storheter som bl a Goethe, Schiller och J S Bach, den senare vet vi också deltog i hovets jakter. Storhertigen Karl August av Saxen-Weimar (1775-1828) var den första som vi med säkerhet vet bedrev en medveten avel med rasen. Weimaranern hölls som exklusiv jakthund vid hovet och användes vid såväl högviltsjakt som fågeljakt. Weimaranern användes bla som stående hund vid falkjakt. Bland sina förfäder räknar rasen både drivande och spårande hundar såsom St Hubertus Brache, Schweissund och senare möjligen även pointer. Hur rasen egentligen kom till är omtvistat. Om den utvecklades tillsammans med Vostehn eller som Major Robert Herbert hävdar i "Deutsche Weidwerk" 1939: att Weimaranern är en mutant från den numera utdöda St Hubertus Brachen och utvecklats skild från de övriga raserna. Hur det egentligen förhöll sig vet ingen. Weimaranern erkändes som ras 1896 och den första standarden kom 1897. Tyska Weimaranerklubben firade sitt 100 års jubileum 1997.

Weimaranern är ingen specialist utan en generalist, dvs den är bra till mycket. Weimaranern är en lättförd passionerad jakthund med ett systematiskt sök, dock inte överdrivet temperamentsfullt. Den har anmärkningsvärt god näsa och är skarp mot rovdjur och vilt. Den har anmärkningsvärd fallenhet för arbete efter skott, såsom spårarbete, sök och apportering. Att stå för vilt är arvsmässigt starkt förankrat hos weimaranern. Då hunden utvecklas sent, tar det relativt lång tid innan egenskapen utvecklas. Vill man ha en specialist för enbart fågeljakt bör man nog överväga sitt val av ras. Weimaranerns psyke beskrivs så här av Dr Werner Petri i "Der Weimaraner Vorsthehund": "Typiskt för weimaranern är dess tillgivenhet gentemot ägaren och dess närmaste umgängeskrets. Denna tillgivenhet får ofta påträngande uttryck, men det är också förutsättningen för rasens utpräglade dresserbarhet. Dess starka skyddsdrift kommer också därifrån"